Vad gör jag?

Vet inte vad jag vill med denna blogg men jag känner att jag har ett stort behov ibland av att lätta mitt hjärta på saker. Nuvarande och gamla som ligger och skräpar som ett skelett i en garderob. Grubblar och tänker för mycket. Om livet. Kanske börja skriva dikter? Borde säkert gått till terapeut för flera år sedan. Har mamma någonsin accepterat min läggning? Vet inte, och jag kommer nog aldrig heller fråga. En gång tänkte jag skriva ett brev för jag kände mig så ledsen. 

Denna blogg kommer nog handla om såna här saker som tynger mitt bröst. Berättelser från förr och nu. Hoppas jag också ska kunna skriva några positiva rader så det inte blir så tungt…

Beata

Cykeln styrde över den stora stenen som låg på vägen och plötsligt låg Karl i diket med skrapsår på benen. Omtöcknad av händelsen reste han sig mödosamt upp, borstade bort det värsta smutsen från såren och sträckte på sig. Det knakade längs ryggraden. Vad hände egentligen där?, tänkte Karl. Den gula cykeln hade klarat sig rätt bra, förutom alla bars som låg utsprida i gräset. Karl tog en djup suck och ställde upp cykeln mot en stolpe. Medan han plockade ihop sakerna och granskade cykeln efter skador fick han en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Karl tittade sig misstänksamt omkring men såg inget anmärkningsvärt. Det var då han upptäckte huset. Den gamla prästgården.  

Trädgården var igenväxt och på tomten skuggade flera stora ekar det oklippta gräset. Bodde någon överhuvdtaget där? Han mindes inte att det hade bott någon där på åratal och att strunta i att klippa gräset kunde man göra. En gång under en cykelrunda hade han sett postbilen lämna ett brev men det var länge sen. Med stora ögon granskade han prästgården. Plötsligt i ett fönster fladdrade en vit gardin till. ”Eller såg jag i syne”, tänkte Karl högt. Tankarna avbröts av en hög knall. Jävla ungar, att de aldrig kan låta gamla hus vara ifred. Det kan ju vara farligt! Han kände sig lite tung i huvudet men han var tvungen att se vad det var som small, någon kanske behövde hjälp. Den gamla grinden gnisslade när han vred om handtaget och med avvaktande steg närmade han sig huset. Det hade börjat regna.

Han gick runt huset och granskade det noga. En gammal rostig cykel på baksidan och löv som yrde på grusgången var det enda som drog hans blickar till sig. Han kupade händerna och kikade in i ett fönster. Gamla möbler, några tavlor, en fotogenlampa och damm från golv till tak, det var verkligen slitet och obebott. Möjligen att man hade lämnat detta rum orört. 
Efter en kort stund gick han vidare runt huset och när han åter kom till framsidan stod ytterdörren öppen. Var inte den stängd förut? Altantrappan knarrade under hans skor när han klev upp på den. Att förhindra att den inte skulle låta var svårt, speciellt gamla grejer och cykelskorna gjorde inte saken bättre. 
”Hallå? Hallå? Jag hörde en knall. Finns det någon här??”
Med en osäkerhet ställde han sig i dörröppningen och kikade in. Det var svårt att urskilja hur hallen såg ut i dunklet. Några lätta ljusstrimmor från rummet till höger sträckte sig över hallgolvet och han såg konturerna av en robust trätrappa som ringlade sig upp mot övervåningen. Mitt i hallen hängde en stor ljuskrona. Ett knäppande ljud hördes från rummet längre bort som lät högre och högre. En olustig känsla av skräck växte fram samtidigt som huset drog honom till sig. Huvudet kändes riktigt tungt och han visste inte riktigt om detta verkligen hände. Han klev innanför dörren och gick sakta mot det främmande ljudet. Jag skulle tagit av mig skorna. Helt utan förvarning flög en stor fågel från rummet, över hans huvud och ut genom dörren. Knäppandet hade tystnad och Karls hjärta dunkade nästan sönder bröstkorgen. Fortare, fortare slog pulsen och svetten lackades på pannan ju mer han närmade sig rummet. Med en skräck i blicken kikade han runt hörnet…. men allt han såg var en förstörd sprayflaska på golvet. ”Var det den som knall? Lät otroligt men så kanske var fallet. Några busungar som sprängde en sprayflaska, slank ut genom dörren när jag var på baksidan. Så måste det vara såklart. Med en lättnad suck pustade han ut. Regnet smattrade på rutorna och det började bli kyligt. Nu behövde han cykla vidare. 

När han var på väg ut genom ytterdörren hörde han hur en en annan dörr sakta öppnade bakom sig. John stelnade till och vände sig. Det var då sjutton vad det ska blåsa så dörrarna går upp! Han tittade längst bort i korridoren och från dörröppningen lyste ett svagt pulserande blått sken ut i hallen. Med en fundersam blick gick han mot dörren. Sen bestämde han sig för att ta av sig skorna. Med smygande steg närmade han sig dörren och tog tag i handtaget, öppnade försiktigt och en trappa förde honom nedåt. Trappan knarrade och knäppte och det blåa skenet lös svagt upp de mörka väggarna. Luften var rå och kall och kanske till och med fuktskadat. I en källare kan man hitta hur många rum som helst och så var det också här. Karl ångrade sig nästan att han tagit av sig skorna för källargolvet var riktigt kallt att gå med strumplästen. I källaren delade sig rummet åt två olika håll, rakt fram och till höger. Korridoren rakt fram såg ut att svänga till höger längre fram och där var ljuset mycket starkt. Öppningen till höger var alldeles becksvart och det var knappt han vågade gå förbi. Var det inte något som glimmade till där i mörkret? Han trevade sakta vidare i dunklet och nu började det bli obehagligt. Samtidig var Karl väldigt nyfiken. 

Sen barnsben hade han fått höra detta, att han aldrig låtit saker vara ifred utan skulle hela tiden lägga sig i. Nyfikenheten och engagemanget hade inneburit vänskap och ovänskap men bland hade för han okända människor i bygden tackat honom för det. Någon hade sluppit bli misshandlad av sin gubbe. Någon hade gråtit och tackat honom inpå bara knäna när han hade förhindrat ett stort inbrott av verktyg och maskiner på ett industriområde. Tack vare han var ute och cyklade den dagen upptäckte han flera mystiska bilar och märkliga människor som rörde sig utanför och i en industribyggnad på en lördag, mitt under midsommarhelgen. Nu hade denna nyfikenheten dragit honom hit, till ett ödehus. 

Han kände hur det plötsligt blev kyligare men kunde inte avgöra om det var luften eller bara en känsla han fick. Längst bort i korridoren, där det tog av till höger, kikade han runt hörnet mot det skarpa blåa skenet och såg en öppen dörr. Han gick vidare mot det och genom dörren. Plötsligt kände han en knuff i ryggen och ramlade ihop på det hårda stengolvet. När han reste sig upp upptäckte han en gestalt i mörka kläder. Han blev rädd och skulle precis springa ut genom dörren när den slog igen med en hård smäll framför honom. Han vände sig om. Mörk rock, kritvitt ansikte, långt svart hår, ett helsvart öga och det andra rött. Från näsvingen till öronsnibben sträckte sig ett grovt knivliknande ärr. Den hårda, kalla blicken lös av ondska, lika skarpt som det blå skenet lyste upp väggen bakom honom. Runt om i rummet satt det flera korpar och flaxade vars ögon blickade hit och dit. Fåglarna ändrade plötsligt skepnad. Häxor. Eller..? De närmade sig Karl och han backade baklänges utan att ta bort blicken från de förskräckliga varelserna. Två grep tag om hans axlar och släpade honom mot ett bord. Han skrek och försökte slita sig loss men han hade ingen möjlighet att göra motstånd mot deras starka nypor. De band fast honom i kedjor. Varelserna böjde sig över honom och deras ögon lös som guld i mörkret. Så kom också den största gestalten fram till honom. Gestalten tog fram en lång kniv, de andra varelserna gjorde samma sak. Saliven rann längs deras munnar och tänderna var smutsiga. Och sylvassa. De grep tag om knivarna med båda händerna och höjde sina armar över Karl. Han skrek.

Karl vaknade med ett ryck. 
En humla surrade i hans öra och skallen gjorde fruktansvärt ont. Hjälmen hade åkt av och håret  indränkt av vått nyslaget gräs. Han reste sig sakta upp. Solen hade försvunnit bakom molnen och regnet som verkade ha fallit tidigare hade upphört. Han mindes inte hur länge han hade legat i diket men kläderna var inte ens blöta. Väldigt märkligt om det har regnat, tänkte Karl. Han klev upp cykeln, klickade skon i spd-pedalen och var beredd att åka iväg. Han tittade sig omkring så det inte kom någon bil och slängde samtidigt en blick mot ett gammalt hus längre upp på kullen. Den gamla prästgården. Han tyckte det verkade bekant på något vis men kunde inte komma på vad det var. Han ryckte på axlarna och cyklade iväg. I fönstret fladdrade en gardin till..